Med fem Grammis, femton grammisnomineringar, miljontals sålda plattor samt tusentals utsålda konserter världen runt är Robert Cray idag ansedd som en av världens allra bästa gitarrister. Rolling Stone magazine går så långt som att hävda att Cray återuppfann bluesen med sitt karaktäristiska, rakbladsvassa spel då han introducerade en ny generation för genren med albumet Strong Persuader 1986.
Sedan dess har Cray spelat på femton plattor som hamnat på Billboard-listan och har komponerat och spelat med artister som Eric Clapton, Stevie Ray Vaughan, Bonnie Raitt och John Lee Hooker. Nyligen invald I Blues Hall Of Fame är han vid 57 års ålder den yngste levande legend som valts in!. Trots att han kan blicka tillbaka på en 30-årig makalös karriär är Robert Cray alldeles för upptagen av att se framåt mot släppet av sitt sextonde album och ännu en föreståend världsturné.
Nothin But Love släpps den 29 augusti 2012 och blir både debuten på Provogue records samt med producenten Kevin Shirley (Aerosmith, The Black Crowes, Joe Bonamassa). Samtliga 10 spår på albumet har skrivits av medlemmarna I The Robert Cray Band: Cray (sång/gitarr), Jim Pugh (keyboards), Richard Cousins (bas) and Tony Braunagel (trummor) och är en otvungen mix av blues, soul, rock och jazz.
“Kevin har gjort ett fantastiskt arbete med plattan” säger Cray, “han har fångat kärnan i vad som är The Robert Cray Band, den råa energi vi har när vi spelar live som oftast är så svår att få att fastna på tape. Jag tycker att det är en av de bästa plattor vi någonsin gjort.”
Och han har rätt, gruppens fans kommer att förundras över plattans ljudbild som Kevin Shirley lite skämtsamt kallar “skiten under naglarna”! Den spelades in live under en tvåveckors session i Revolver Studios i Los Angeles och bland låtarna kan nämnas den längtansfulla (Won’t Be) Coming Home, den jazziga I’ll Always Remember You, den soul-dränkta och ångerfulla Great Big Old House samt den 50-tals rock’n’roll färgade Side Dish.
Cray minns ännu vad som fick honom att anamma bluesen. “Min pappa var I armén så vi flyttade runt en hel del” förklarar han. “Jag hade en hel del tid att slå ihjäl så gitarren blev min vän och en stor anledning var att The Beatles då var som störst och massor av ungar skaffade en gitarr. Hela tidsandan bara skrek ut fan, testa det här! Så det var vad som en gång triggade mig och inget har egentligen förändrats sedan dess.”
Han framhåller Jimi Hendrix, Buddy Guy och B.B. King som sina främsta inspirationskällor men att se Albert King spela på en skoldans gjorde ett enormt intryck
Det var just det framträdandet med Collins som ledde till bildandet av The Robert Cray Band 1974, en fyrmanna combo med Cray på sang och gitarr och barndomsvännen Richard Cousins på bas. Deras annorlunda tolkning av bluesen gjorde att de snabbt blev omtalade som ett extraordinärt live-band även om sångaren ibland verkade lite väl introvert på scen. “Jag kunde helt enkelt inte prata med publiken” säger Cray idag med ett leende på läpparna, “så Richard fick sköta snacket. Idag går det lite lättare.” 1976 efter två år av oavbrutet gigande fick bandet ett erbjudande de knappast kunde saga nej till, att vara husband åt Albert Collins.
Debutplattan Who’s Been Talkin’ kom 1980 och följdes snabbt av ytterligare två och trots att 1985 års False Accusations hamnade på försäljningslista var det följande års Strong Persuade som blev det stora lyftet med en 13:e plats på Billboard-listan vilket var förvånansvärt för en renodlad blues-platta i en tid fylld av sequencers och synthesizers. “Jag antar att plattan stack ut med sin enkelhet och råa energi.” resonerar Cray. “Fans I publiken frågar fortfarande efter många av låtarna från den plattan, den blev en språngbräda. Jag antar att folk gillade låtarna men vi fick även mycket stöd från radiostationer och MTV spelade våra videor.”
Cray var nu med I toppskiktet. Med hitsinglar som Smoking Gun spreds ryktet om The Robert Cray Band som ett fenomenalt live-band och han började nämnas i samma andetag som andra tungviktare inom bluesen. De följande åren gästspelade han på Eric Claptons Journeyman, framträdde i Tina Turners TV-special Break Every Rule, jammade på scen med Keith Richards, introducerade Howlin’ Wolf in i The Rock’n’roll Hall Of Fame samt solade på plattor med John Lee Hooker. “Vi blev faktiskt väldigt goda vänner” säger han om Hooker. “Vi hade samma agent och jag följde en gång med honom då han turnerade i Japan och fick uppleva hur han jagades av fans! Han var verkligen ett original.”
Det sägs ofta att bluesartister bara blir bättre med åren och den teorin stöds i Crays fall främst av arbetet han gjort de senaste tjugo åren. “På 90-talet släppte vi albumen I Was Warned 1992 följt av Sweet Potatoe Pie 1997 och båda var Memphis influerade och fick in oss på soul-bagen” minns han. ”Jag tycker riktigt bra om doeplattorna, många bra låtar.”
År 2000 fick han en Grammy för Take Your Shoes Off vilket följdes av två Grammy nomineringar för Twenty (2005) respektive This Time (2009) som innehöll den soul-dränkta favoriten I Can’t Fail. För att inte nämna det ständiga turnerandet världen över.
“Vi har haft tur helt enkelt” säger Robert Cray, “för då musiken de senaste åren har digitaliserats och marginaliserats har vi alltid haft en trogen skara fans världen runt som gjort det möjligt för oss att fortsätta arbeta.”
Vilket är ett rätt ödmjukt och osannolikt påstående från någon med en sådan meritlista men sådan har Robert Cray alltid varit. Han tar aldrig något för givet, vilar inte på sina lagrar. Så på sitt sextonde album lägger han än en gång alla korten på bordet, blottar sin själ då han sjunger några av sina bästa låtar någonsin och erbjuder sina fans Nothin But Love.
Nothin’ But Love är inte ett album du flirtar lite med, det är en platta du faller handlöst för.