Sånger från en inställd skilsmässa är inte att beskrivas som något annat än ett filmiskt mästerverk. Mikael Wiehe tar oss med på en resa från uppbrott till försoning, och utelämnar ingenting – varken smutsen, skammen, saknaden eller den bedrägliga frihetskänslan i att styra sitt eget liv utan någon annan att ta hänsyn till. 18 februari släpps albumet på Metronome/WMS.
Sällan har ord illustrerats musikaliskt så väl som på Sånger från en inställd skilsmässa. Tunga bluesriff samsas med skira valser, mjuka pedal steel-slingor och ett Morriconeskimmer anas här och där.
I inledande Bara som jag trodde kommer insikten. ”Jag trodde att du älskade mig – det var ju det du sa” och resan tar sin början. Härifrån finns ingen återvändo. Det som sägs här kan inte tas tillbaka. Därefter följer Nu ger hon sig iväg som med sina dova, suggestiva rytmer låter oss slutgiltigt inse att orden tagit slut och orken likaså. ”Jag önskar henne lycka till på färden.”
Så väcks hatet. Det kommer en annan. Kanske fanns han där redan sedan tidigare – Mannen.
Men på något sätt måste man ta sig framåt, genom – och i Om jag ska klara av det här reciteras konstaterande orden. Hur gör man för att på absolut mest effektiva sätt undvika att bli påmind om vad som förlorats så att smärtan inte kan slå ett knytnävsslag i magen och hindra en att gå upprätt? Och kommer det ens att gå, det här?
Jag ser henne falla är som en liten film i sig själv. Bilderna blir smärtsamt tydliga, fladdret i klänningen nästan hörbart och Johan Lindströms vibrafontoner är isklart blå. Så faller hon ut ur bilden, och vi får uppleva den totala friheten i Ett nytt liv nu. Resor till världens alla hörn och ingen att ta hänsyn till – men också den fadda eftersmaken att det inte finns någon att dela upplevelserna med.
Så kommer den bluesiga krigsförklaringen i Högst upp i trädet där Mats Ronanders munspel ackompanjerar mästerligt. Det här är inte över. Ingenting är omöjligt. Det ska gå.
Men som ett slag kommer hatiska utbrottet i Och nu vill du komma tillbaka. ”Tillbaka till vadå?” Som sedan direkt följs av Du är den enda där det konstateras att det finns ingen annan. Det eviga dilemmat – kan inte leva med, kan inte leva utan. Men i Kom nära tänds hoppet försiktigt, försiktigt… kanske kan man hitta tillbaka. Kanske kan det finnas en glöd där inne under askan. Om man blåser försiktigt, kanske bara andas lite syre – kan det tändas igen?
Och så avslutande Var med mig nu där cirkeln sluts, där hjärtat ligger naket och öppet, där stoltheten jagats på flykten och där alla slagsmål och hårda ord inte längre spelar någon roll. Nu går vi vidare. Vi två igen. Trots allt.
Filmen är slut. Mikael Wiehe har levererat sitt kanske starkaste album någonsin.
Kommentarer är stängda.